every little gesture told a little truth

det finns så många saker som jag vill säga dig men inte ens här får du höra dem.
(ja, sträck dig efter mig. oavbrutet och hela tiden och hundra nätter och dagar i rad.)

så jag låter bodil malmsten säga det istället:

"Titta där står stereon
Beethoven och USE ME
Use me
fort för fan.
Damen dansar handlöst våldsamt
i sin våning
HEARTBEAT HEARTBEAT HEARTBEAT
HUNGRY HUNGRY HEART"

more worthless tease.

egentligen borde jag kunna spy ur mig saker nu. för det händer så mycket och så på samma gång försöker jag att göra så lite som möjligt. bara för att jag bestämde mig för att nu skulle det vara me, myself and I så är allting bara du, du, du. bara för att jag tänkte att jag borde sätta mig själv i första rummet ett tag, trots skammen och skulden över att vara egocentrisk. och så påminns jag om att jag hela tiden måste förbättra mig själv och på så sätt kanske, kanske göra någon annan något bättre. för jag inser mer och mer att kontorsarbete är utmärkt för mig, jag är för empatisk. jag kan inte jobba med människor i mer än servicesammanhang. för jag kan känna dem och det dränerar mig ibland. trots det så måste jag ändå kunna känna känslan. gör jag inte det så är jag död.

*

men så drömmer jag om rom. jag drömmer om paris. jag drömmer om sankt petersburg. jag drömmer om platser som inte alls är som denna. jag stannar kanske här men jag hatar att slita ut hundra skor på samma gator. om och om igen.

always tearin' what I'm wearin'

nu händer det igen. nu kommer alla känslorna på en och samma gång.
nu är det käftsmällar till höger och vänster. allting går helt fel, rätt snett. nu är det så mycket som är åt helvete men ingenting som jag kan hjälpa. ingenting jag gör gör att det blir bra. för vad kan jag göra?

jag tänker på er. för ja, de säger ju att en olycka sällan kommer ensam. nu är det iallafall ett, två, tre. och ensamma människor som går sönder framför ögonen på mig. hit och dit och här och där och överallt och ingentans.

She should have won a Nobel Prize

jag har slutat jonglera saker. jag tar en sak i taget. jag tar en dag i taget. jag sätter mig själv i fokus. jag suckar över andras suckar men när jag tänker efter så skulle jag bära mina vänner som atlas om de bad mig. jag nyser fortfarande. jag funderar på om jag verkligen ska jobba över - plånboken vs hälsa vs det sociala - vad är mest värt? vad är mest ovärt? jag är ambivalent. jag har en för stor mun. jag tror mig ha bättre karma nu. jag tror mig vara på rätt väg. jag lägger ner det där med nikotin och rött kött och kött och mejeriprodukter. jag ska pumpa min cykel. jag är familjär. jag är bjuden på soppfest och känner mig glad och lite, lite utvald. jag tycker om mina vänner. jag uppskattar min tin tid på egen hand. jag är en sucker för chai latte. jag anser mig själv vara relativt lycklig, för allting är ju relativt. jag tror på det egna valet. jag har en romantisk bild av kärlek, politik, förståelse och människor - vilken gör mig besviken gång på gång, och ändå så lär jag mig aldrig. jag tror mig vara en god människa. jag är arg. jag är glad. jag stänger av. jag sätter på.

we cannot cling to the old dreams anymore

Under the iron bridge we kissed
and although I ended up with sore lips
it just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I sill ill?

ja, jag är fortfarande sjuk. helvete!
jag jobbar fan hellre än detta. för att den brittiska lady oscar filmen suger så hårt. för att jag är något besviken på joyce carol oates. för att mitt bredband går så sakta. för att på tv är det aldrig något bra. för att ipren hjälper bara ibland. för att sofföverdraget känns för stort. för att jag inte orkar gå och handla. för att jag börjar bli pank. för att bilhelvetet var svindyr att laga. för att min halsjävel aldrig blir okej.

så då sitter jag väl här då. ensam (för jag är inte så damn fresh right about now) bland näsdukarna. med ett jävla naturprogram på tv, tvättmaskinen igång och smutsiga golv.

nej, jag är inte bitter. I'm just better?
äh, FUCK OFF and DIE. inte ens all action får jag ta del av. jag missar allt stort och festen på fredag är tillochmed inställd. då är jag ju frisk.
HELVETE!

I say Pablo Diablo, go to hell.

okej, jag tar tillbaka mitt tidigare inlägg.
nu är jag sjukare än nånsin idag. snart kan jag inte andas mer.
näsdroppar hälper inte, glass hjälper inte, honung och ingefära hjälper inte, ipren hjälper inte. helvete!
hej å hå, hejdå.

I say things to you that I've never said before.

jag är så satans förkyld. och sur, för att jag missade ett viktigt möte. men glad, för att jag fick en update på emmerdalefronten. nu börjar jag nog bli frisk, nu känns det bara som om ena sidan av halsen är svullen och bara som om ena bihålan är vakuum.

idag nös jag ner hela min systers bildörr med slem och saliv.
det tyckte jag var fräscht.

nu: en chai latte.

Could you still love someone like me?

åh, andré. hur kan du sluta nu? såhär?
allting skulle ju precis börja. den nya tiden. kärleken med oscar. ditt liv som du väntat så länge och så troget på. för vad för slags pris fick du för alla de slag du fick stå ut med? för alla de där stegen du tog, men alltid i skuggan? för alla de gångerna hon vände på huvudet för att se, men aldrig såg dig?

ändå kan jag inte stilla undra;
är inte du värd mer? är inte du värd bättre? bättre än hon?

och oscar, du borde vetat bättre. hela den där tiden så borde du ha vetat bättre.
men jag förlåter dig. du följer trots allt ditt hjärta.

adieu mon amour.
au revoire ma heroine.