You can’t have him as your boyfriend and me as your consolation prize.

damn you dawson för att jag blev helt jävla skadad som tonåring. damn you all för att jag förväntar mig att all dialog ska vara som då. för när säger någon ens saker som "I don't believe in perfect love. But I do believe that there are people who's lives are inextricably intertwined."? inte på riktigt. va va va? jag tappar fan tron på mänskligheten, lite i taget.
cause I'm fucking loving it, tro det eller ej. hej å hå.

för jag väntar på att någon ska komma upp till mig och säga
"I molded you into this person who I thought you should be. I did it to my father, too. I thought it was what I needed. I place this unfair burden on people just so they can save me from myself. But I don't need a knight in shining armor. I need a partner. Someone who I am proud to love, who is proud to love me back, in spite of all my flaws. And you're it. You're the one. I'm so sorry, Pacey."

men det lär ju inte hända.

ja nuförtiden är det mer såhär:

JEN: I'll be sleeping eighty feet away from you, and it'll feel like a thousand miles. I'll regret my decision constantly, I'll kick myself to no end, and -- and when I come crawling back to you, you'll have every right to say, "Take a hike, Jen. I'm with somebody else now, and I don't need..."
DAWSON: Somebody who appreciates me. Somebody who doesn't blow into town with her dysfunctional past and play mind games with the boy next door. Somebody who is capable of a healthy, committed relationship, and unfortunately, somebody nothing like you.

å andra sidan har jag aldrig förstått jen-dawson-dynamiken. jag tyckte bättre om henry. och pacey-andie. eller pacey-joey. men aldrig dawson-whoever.

okej, reality check
- jag är fortfarande här.
jag har fått för mycket fritid över jul/nyår.
dessutom är jag sjuk och jävligt uttråkad.
that is my excuse.