he ate my heart and then he ate my brain.

idag fick jag en insikt. jag är dawson leery. jag har alltid identifierat mig mer med coolaste, lite skadade, blonda miss jen. tji fick jag. jag är obotlig romantiker. om dawson gräver ner sig i filmer och längtar efter flykt, kärlek och den ändlösa passionen så har jag min eskapism i mina romaner. för vi drömmer för mycket, jag och dawson. vi har kanske för stora hjärtan. vi kan för många stora ord. vi vet aldrig om vi vill ha blondinen eller brunetten. vi kan aldrig bestämma oss. vi kan aldrig hålla käften utan är dödligt ärliga. och blir förbannade när folk inte fattar vad faan vi pratar om. vi tror oss veta bättre. och visst har han rätt när han så bestämt förklarar att "I reject reality". ibland lever jag hellre i en bubbla. And the rest is pornographic history.