allting handlar om oss.

jag inbillar mig att våra ögon på något sätt var mer öppna då. kanske mer blå (ja, trots att dina är bruna). och kanske tänkte vi mer på tro, hopp och kärlek än på att fylla 27. visst var våra lockar längre och visst är våra kroppar desamma men jag tror att vi känner andra saker idag. och på något sätt gör det mig både lättad och lite sorgsen. riddar kato, när blev våra hjärtan hårda som granit? och när faller de sönder i sandkorn? jag kan knappt vänta, jag kan knappast vänta längre. jag saknar dig, jag saknar mig. jag saknar att sitta i ett mörker och tala om anledningarna som gör att vi aldrig kommer leva tillsammans. jag saknar att ligga i samma säng och andas ut. jag saknar våra telefonsamtal. jag saknar våra skratt. för trots att vi pratar oavbrutet så glömmer vi ibland att skratta. har du tänkt på det? jag vill vingla gatorna fram och sjunga sånger med dig igen. jag vill dansa mig svettig i en källare nånstans. jag vill se solnedgångar och soluppgångar vid din sida igen. är vi desamma som vi var den där sommaren när vi drömde om att dricka drinkar i miami? är vi äldre nu? är vi klokare? är vi starkare? eller är det bara så att vi blundar inför det faktum att vi lurar varandra och oss själva och struntar i att leva värdiga liv? för vi brukade drömma. vi ville ju förändra världen. vi kunde så mycket, vi ville så mycket. vår värld var så mycket större men den var övervinnlig. och den var vår. jag saknar det, jag saknar oss, jag saknar mig. men framförallt så saknar jag dig. without you, i'm nothing.