För jag har fortfarande svårt att tro att jag vaknar på morgonen och inte ens hinner gå ur sängen innan jag suckandes saknar. Jag har fortfarande svårt att tro att det här skulle vara mer på riktigt än på låtsas. Kanske är det på låtsas och på riktigt, liksom samtidigt? För jag har fortfarande svårt att tro att jag skulle längta efter en mjuk man med fotbollsskor och helt andra perspektiv än jag. Med en helt annan rytm och helt andra tankegångar. Jag lär mig kanske inte så fort, för det är så lätt att falla i gamla hjulspår. Men jag lär mig så mycket. Och för det är jag tacksam.
Men jag måste också medge att jag är så jävla livrädd. Och kanske därför inte alltid följer mina egna råd eller slappnar av så mycket att jag räknar mina egna andetag. Det är lättare att räkna andras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar