Addicted to your love.

Hej Dr Drew!
Vi ses nog snart.

It's like MDMA and that's okay.

jag kan inte bestämma mig för 

om

jag ska lyssna på the smiths hela natten 

stirra i taket och röka tills lungorna krampar

eller om

jag ska sätta I'm addicted på repeat

skita i att jag kanske stör grannarna

och dansa till gryningen

I write it again on the back of my hand and I know it sounds tragic.

Stan är tom, stilla det är sommar
Försöker minnas ditt namn
Stan är tom, går hem mitt i gatan
Försöker minnas ditt namn

Vad du än heter, you're the love of my life
Jag bara vet det, you're the love of my life

***

jag vill vara riddar kato. varför kan jag inte få vara riddar kato?
varför måste jag alltid vara dawson leery?

Ride my horse, break some bones, take it down a semitone.

Om man låter en lampa i bilen lysa tillräckligt länge så kanske den slocknar.

Dagens slutsats: Pappa har faktiskt rätt ibland.

***

Häst-up-date:
Igår hade jag nog min so far bästa ritt med hingsten Hilding. Jag red ensam och hade det tredelade bettet så han var så himla pigg och glad.
Det är ju ganska konstigt att han är mer framåt när man rider ensam än med nån annan. Vi red till vänplan och tillbaka med ganska bra tempo och öronen framåt hela tiden.
Däremot höll jag på att flyga över halsen på honom då vi kom i galopp och möte en stavgångare och Hilding tvärnitar. Men vi var lika glada ändå, både jag, Hilding och fotgängaren.

Det är såna där gånger som man verkligen och riktigt känner att det är värt all tid, alla bensinpengar, träningsvärk och blåmärken.
Hästarna ger så himla, himla mycket. Det spelar ingen roll att det är minus 20 grader och man står med snö upp till knäna och tappar känsel i både fingrar och tår.
Det är fortfarande så jävla värt det.

På söndag ska jag till stallet igen men vet ännu inte vilken häst jag rider. Förmodligen får jag välja själv eftersom ingen ska rida då.
Svårt val kanske, men det brukar falla på lilla Jackan (mitt hjärta).
Och på torsdag ska jag följa med på utställning igen. I år är det Triad och Hedra som åker. Jag har inte sett Hedra på flera månader nu när hon är iväg på sommarbete så jag kommer nog knappt känna igen henne.

Och så är Sassa dräktig igen. Så då blir det föl även nästa sommar – hurra!

***

Med andra ord finns det en hel del att se fram emot.
Om inte annat så fyller jag min helg med vänner och vin.

This is the saddest summer ever.

”Det är när man skriker i bilen det är förbi” säger hon. Och jag kan inte låta bli att tänka på när det blir. "Men inte än" lägger hon till. Inte än betyder men sen.

”Jag har hopp” säger hon. There is hope? Hopp för mig? För jag tänker att jag bara vill dansa mig full på ett äckligt dansgolv för att komma bort, bort, bort. Dansa mig svettig mot kroppar jag inte känner. Känna beatsen mer än känslan. Följa andra rytmer än de jag följer nu.

”Jag tror iver är dåligt när det gäller sånt här” säger hon. När jag vill veta nu, nu. nu. Men hur ska hon veta det, hur ska han veta det? Och varför inbillar jag mig att jag på något sätt skulle kunna veta det? Jag vet för helvete inte heller.

”Och du, du har makten” säger hon när hon går.
För det glömmer jag ju hela tiden bort.

Men jag vill inte ha den, jag vill inte ha den.

I must dance.

tille: hej, vad gör du?
jag: jag dansar till prince.
tille: (lång paus) vad sa du?
jag: jag dansar till prince!
tille: ah, jag tyckte du sa något annat.
jag: vaddå?
tille: jag dansar i string.
jag: haha!
tille: nä, det verkade inte som en sak du skulle berätta för mig om du nu gjorde det.

runaway lover.

tänk om jag kanske hade jag kunnat skriva en motsvarighet till kerstin thorwalls "jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig". fast jag minns ju sällan hur de brukade ta på mig, eller i mig. trots hundratals minuter för att memorera varje millimeter hud. jag minns knappt ens deras födelsemärken, kurvor i midjan eller tänder. jag minns inte hur de luktar, hur de rör sig eller ens vilken färg deras ögon har. kanske är det tidens tand som får mig att glömma, kanske är det att jag förtränger det. för jag minns knappt hur de talar, hur de andas när de sover eller om de lämnade några spår på min kropp.
inte heller minns jag om de höll mig eller om jag höll dem. 


i de flesta fall, åtminstone.


så nu drömmer jag om cava, fullmånar och den där doften jag inte kan definiera som finns i hans mörka lakan.
om att kunna längta, skaka och stanna.
för allt jag kan göra nu är att flämta och gå innan han har vaknat.

och bäst av allt är att för varje gång hans tänder slår i mina så glömmer jag bort de andra lite, lite mer.

You can call my name and I'll be around.

madonna är fortfarande allas vår drottning
som får oss att dansa genom nätter och under fullmånar
ja, trots vad de skriver i tidningarna