tänk om jag kanske hade jag kunnat skriva en motsvarighet till kerstin thorwalls "jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig". fast jag minns ju sällan hur de brukade ta på mig, eller i mig. trots hundratals minuter för att memorera varje millimeter hud. jag minns knappt ens deras födelsemärken, kurvor i midjan eller tänder. jag minns inte hur de luktar, hur de rör sig eller ens vilken färg deras ögon har. kanske är det tidens tand som får mig att glömma, kanske är det att jag förtränger det. för jag minns knappt hur de talar, hur de andas när de sover eller om de lämnade några spår på min kropp.
inte heller minns jag om de höll mig eller om jag höll dem.
i de flesta fall, åtminstone.
så nu drömmer jag om cava, fullmånar och den där doften jag inte kan definiera som finns i hans mörka lakan.
om att kunna längta, skaka och stanna.
för allt jag kan göra nu är att flämta och gå innan han har vaknat.
och bäst av allt är att för varje gång hans tänder slår i mina så glömmer jag bort de andra lite, lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar