Ride my horse, break some bones, take it down a semitone.

Om man låter en lampa i bilen lysa tillräckligt länge så kanske den slocknar.

Dagens slutsats: Pappa har faktiskt rätt ibland.

***

Häst-up-date:
Igår hade jag nog min so far bästa ritt med hingsten Hilding. Jag red ensam och hade det tredelade bettet så han var så himla pigg och glad.
Det är ju ganska konstigt att han är mer framåt när man rider ensam än med nån annan. Vi red till vänplan och tillbaka med ganska bra tempo och öronen framåt hela tiden.
Däremot höll jag på att flyga över halsen på honom då vi kom i galopp och möte en stavgångare och Hilding tvärnitar. Men vi var lika glada ändå, både jag, Hilding och fotgängaren.

Det är såna där gånger som man verkligen och riktigt känner att det är värt all tid, alla bensinpengar, träningsvärk och blåmärken.
Hästarna ger så himla, himla mycket. Det spelar ingen roll att det är minus 20 grader och man står med snö upp till knäna och tappar känsel i både fingrar och tår.
Det är fortfarande så jävla värt det.

På söndag ska jag till stallet igen men vet ännu inte vilken häst jag rider. Förmodligen får jag välja själv eftersom ingen ska rida då.
Svårt val kanske, men det brukar falla på lilla Jackan (mitt hjärta).
Och på torsdag ska jag följa med på utställning igen. I år är det Triad och Hedra som åker. Jag har inte sett Hedra på flera månader nu när hon är iväg på sommarbete så jag kommer nog knappt känna igen henne.

Och så är Sassa dräktig igen. Så då blir det föl även nästa sommar – hurra!

***

Med andra ord finns det en hel del att se fram emot.
Om inte annat så fyller jag min helg med vänner och vin.